Det finns mycket att säga om pjäsen. Mycket lite har läckt ut innan och media har inte fått se eller skriva om pjäsen på förhand. Det lilla som berättats stämmer dock. Maskinen finns med och mansön är central. Så är även faxen, och så som Andres Lokko så vist säger

“Det är faxen som skiljer oss från djuren. Det är mänskligt att faxa.”

Den som väntar sig en humoristisk skrattfest på två timmer och femtio minuter i stil med Nile City kommer bli besviken. Killinggänget på Dramaten är, kanske naturligt, mest lik Fyra nyanser av brunt bland de tidigare alstrena. Humorn finns givetvis med genomgående och ibland är det extremt mycket skratt i salongen, både tack vare välskrivna skämt men också för att många säkerligen har referenser till tidigare grejer från gruppen. Adoptivpäronen, Fugelsang, Vuxna män som gör saker tillsammans, Hardy Nilsson och roddarna från Percy Nilegårds uppträdande i ishallen finns med, i alla fall i mitt huvud.

Men pjäsen visar inte bara att killarna kan skriva humor, de visar också att de kan skriva ett djupare manus som håller i två timmar och 50 minuter på dramatens scen. Skådespelarinsatserna är bra där Johan Rheborg visar att han är den som behärskar yrket bäst när det kommer att gå utanför den rena humorn. Men även Martin Luuk imponerar och det är nästan lite besvikelse i kroppen över att han inte funnits med framför kamera i tidigare grejer. Flera av mina vänner har innan sagt åt mig att inte berätta något om handlingen så det gör jag inte utan uppmanar er bara att gå och se pjäsen!