Andra saker jag ogillar just nu:
- människor som går långsamt alternativt jobbar långsamt.
- snö. Efter en långdragen vinter som verkar hålla i sig ett bra tag till börjar jag även ogilla människor som gillar snö.
- årsbesked. Varför i helvete måste allt skickas ut på papper? Kan ni inte skicka ett sms istället? Överlag börjar jag känna ett allt större förakt mot papper. Funderar på att börja vägra läsa böcker som enbart finns på papper.
- jeans. Ingen nyhet. Jag ogillar jeans skarpt men använder det ändå. Stundtals ogillar jag mig själv för detta. Men jag ogillar ännu mer när andra människor har jeans.

Jag är mycket osäker på varför jag just nu kände ett behov av att berätta detta. Imorgon ska jag förövrigt klippa mig. Det var dags, de senaste veckorna har jag kunnat ha tofs. Jag passar inte i tofs. I övrigt mår jag finfint förutom att jag är lite nedstämd för att det mesta talar för att vänsterblocket vinner valet i höst. Det kan inte komma något gott ur det.

Varje gång ett större rån genomförs, framför allt de mot värdetransporter och värdedepåer, kan jag inte låta bli att fundera över varför vi fortfarande håller på med fysiska pengar.

Kicken för rånarna räcker inte, skulle pengarna inte finnas där skulle mer eller mindre alla rån försvinna kan jag tänka mig. Rånrisken mot butiker och banker skulle minska avsevärt. Alla pengar som läggs på säkerhet skulle kunna investeras på bättre sätt för att öka vinsterna för företagen.

Fysiska pengar ger också möjligheten att fuska. Svarta pengar är nästan alltid fysiska pengar. Alla som har jobbat på krogen eller på ett uteställe, eller i en mindre butik eller inom taxinäringen vet hur mycket svarta pengar som aldrig redovisas som är i omlopp. Butiker och restauranger som inte tar kort har jag alltid en sämre inställning till, både för att de försvårar för mig som kund och för att de gör det enklare att göra svarta affärer, även om de inte gör det.

I mina ögon är det solklart att färre fysiska mynt och sedlar i omlopp skulle minska brottsligheten, både våldsbrott som rån och ekonomisk brottslighet som skattebrott.

Vi har också omfattande kostnader knutna till fysiska pengar. Kontanthanteringen för butiker och affärer kostar pengar, bankerna hantering av kontanter kostar pengar. Till detta kommer även tillverkningen av pengar. Riskbanken rapporterade nyligen att svenskarna har runt 3,6 miljarder kronor liggandes i småpengar hemma. Att vi samlar på oss mynt i burkar och lådor hemma innebär att Riksbanken tvingas prägla nya mynt för att kontantsamhället ska fungera. Detta innebär en tillverkningskostnad men även att metallråvaror går åt, i Sveriges fall används till största delen kopparnickelmynt. Vill man hårddra det innebär pengatillverkning inte speciellt miljövänligt eller långsiktigt tänk.

Därför blir jag inte speciellt imponerad eller glad när jag nås av att Riksbanken under hösten ska presentera nya valörer för den svenska kronan. Både ett nytt mynt, 2-kronan, och en sedel, 200-kronor, är starka kandidater. Det enda jag kan tänka är varför? VARFÖR? Jag har aldrig känt något speciellt stort behov av någon av dessa, aldrig känt att “fasiken nu skulle jag ha en tvåkrona och en tvåhundrasedel för att betala min nota på 202 kronor för det är förbaskat jobbigt med två enkronor och två hundralappar” (självklart skulle jag betala med kort så händelsen är helt hypotetisk).

För att folk ska se och känna skillnad på pengarna skulle jag bli mycket förvånad om dessa mynt och sedlar skulle ha samma format som några befintliga sedlar eller mynt. Utan att ha några belägg för det kan jag bara tänka mig vad det innebär att anpassa alla automater där kontanter ska användas för två nya valörer.

Det har gjorts försöka att digitalisera även våra småpengar, cash-kortet kommer säkert många i håg. Försöket var inte allt för framgångsrikt, i mina ögon mycket därför att få handlare och butiker valde att hantera korten. Men i dag finns nya möjligheter till mikrobetalningar genom våra mobiltelefoner, som är ett utmärkt komplement till kredit- och betalkort. Med internetbank och telefonbank är det inte heller några problem att snabbt och smärtfritt göra överföringar mellan privata konton de gånger det behövs.

Jag förstår helt enkelt inte varför vi fortfarande har så mycket kontanter runt omkring oss. Kan någon förklara för mig?

Jag har slutat mitt jobb som reporter på Dagens Media och är nu inne på min tredje semestervecka. Vad har jag då gjort under den tiden? Jo, inte mycket. En svensexa, ett bröllop, ett besök i Prag, omdragna kablar och champagnedrickande. Jag har börjat titta på nya lägenheter och funderar på att flytta. Ungefär.

Svensexan var kul. Bröllopet var kul och fint. Prag var kul, fint och kallt. Champagnen var kul fin och kall även den. Kabeldragningarna ska jag inte orda om vilken eufori de skapade. Snart ska jag skriva något djupt om sociala medier och kön istället. Det tycker marknaden om.

Bilder från livet mellan två jobb finns på olaeriksson.se/foto. På måndag börjar verkligheten leva även för mig.

Det finns mycket att säga om pjäsen. Mycket lite har läckt ut innan och media har inte fått se eller skriva om pjäsen på förhand. Det lilla som berättats stämmer dock. Maskinen finns med och mansön är central. Så är även faxen, och så som Andres Lokko så vist säger

“Det är faxen som skiljer oss från djuren. Det är mänskligt att faxa.”

Den som väntar sig en humoristisk skrattfest på två timmer och femtio minuter i stil med Nile City kommer bli besviken. Killinggänget på Dramaten är, kanske naturligt, mest lik Fyra nyanser av brunt bland de tidigare alstrena. Humorn finns givetvis med genomgående och ibland är det extremt mycket skratt i salongen, både tack vare välskrivna skämt men också för att många säkerligen har referenser till tidigare grejer från gruppen. Adoptivpäronen, Fugelsang, Vuxna män som gör saker tillsammans, Hardy Nilsson och roddarna från Percy Nilegårds uppträdande i ishallen finns med, i alla fall i mitt huvud.

Men pjäsen visar inte bara att killarna kan skriva humor, de visar också att de kan skriva ett djupare manus som håller i två timmar och 50 minuter på dramatens scen. Skådespelarinsatserna är bra där Johan Rheborg visar att han är den som behärskar yrket bäst när det kommer att gå utanför den rena humorn. Men även Martin Luuk imponerar och det är nästan lite besvikelse i kroppen över att han inte funnits med framför kamera i tidigare grejer. Flera av mina vänner har innan sagt åt mig att inte berätta något om handlingen så det gör jag inte utan uppmanar er bara att gå och se pjäsen!

Först och främst rekommenderar jag betaltjänsten. Inte för att använda Spotify i mobilen, där passar BBC Radio 1 Essential mix från 2001 mycket bättre, och inte heller för att slippa reklamen utan för att 320 kbps kodningen är klart bättre än 160 som gäller i gratisvarianten.

Men sedan, fixa detta Spotify-människor:

- en trädstruktur för spellistorna. När listorna börjar växa till sig i antal är det odugligt att sortera dem som det fungerar nu!

- en bättre radiofunktion. Idag är den fullständigt oanvändbar. Kategorierna som finns är alldeles för stora och icke-nischade och musiken är fullkommligt feltaggad. “Techno” är den kategori som på pappret tilltalar mig mest men tyvärr är mycket lite av innehållet techno. Här blandas ATB med Scooter och E-type. Inte vad jag är ute efter. Alls. Detta leder in oss på nästa punkt…

- taggning av musik. Låt användarna tagga låtarna från en omfattande lista av musikstilar. Den tag/musikkategori som en låt fått flest gånger får låten. Även detta leder oss vidare…

- bättre rekommendationer av musik jag borde gilla. Last.fm vet hur det ska fungera. Spotify vet det inte. “Artist you may like”-funktionen på hemskärmen är alldeles för begränsad och tyvärr ofta ganska felaktig. Det är mycket sällan det är något där som jag är sugen på att klicka på. Här skulle även topplistorna kunna byggas ut. För mig är det fullständigt ointressant att veta att Michael Jackson och Coldplay är mest lyssnade. Det är musikgenres och artister som är fullständigt likgiltiga för mig. Ge mig topplistor inom olika musikkategorier! Detta bygger givetvis på att ovanstående punkter blir bättre.

- fler sökningar än fem borde kunna sparas. Obegränsat antal använda sökbegrepp borde inte vara några problem att spara.

Ovanstående skulle berika mitt musikliv något oerhört och känns inte speciellt osannlikt att det borde kunna inträffa. Sedan finns det andra saker som känns mer som önsketänkande. Till exempel att kunna integrera sin lokalt sparade mp3-filer i Spotifys listor. Jag förstår att skivbolagen inte tillåter detta, men att få in mitt lokala arkiv i mina spellistor och kunna göra allt sökbart och spelbart genom Spotifys gränssnitt vore underbart.

En sväng till Visby för att fira en födelsedag. Trevligt att se Visby utan konstant rosévinsdimma, pr-konsulter och en ständig jakt efter att luska ut vem som hånglar med vem. Alltså så som det fungerar under politikerveckan i Almedalen. Nu var Vinäger stängt och det gick utan problem att få bord på Donners och Friheten. Jag slår vad om att de serverade bättre mat nu också.

Mer bilder här.

Efter att ha provat sex olika par nya glasögon blev det dem jag fastnade för först. Lite grönbruna transparenta och inte allt för stora. Lagom mycket media från Dior Homme, samma som förra gången. Nummer tre.

Den som tröttnat på champagne och vill testa något nytt bör absolut snegla på Sav. Svensktillverkat mousserande, torrt vi från 2007. Jag kan inte säga att jag vet hur björksav smakar men Sav har i vilket fall en nötig, kanske något träig frisk smak. Fina bubblor. Passar bra till hemmagjord sushi. 7788 på Bolaget, 329 kronor. Finns tyvärr i få butiker, Regeringsgatan i Stockholm har den i alla fall hemma. Prova!

Rosettskruv som sitter rakt!

Idag klockan tio (i tid!) kom en hantverkare och fixade en av de fyra rosettskruvarna som håller fast min infällda spegel i badrummet. Efter detta betalade jag den sista fakturan till byggbolaget och anser nu faktiskt att stambytet/renoveringen är klar! Det tog ungefär fem månader varav nästan tre då det gällade att bo på annan plats.

Vad har gjorts?

- Badrummet har blåsts ut totalt, till- och frånvattenrör samt avloppstam har bytts ut. Golvvärme har lagts in, golvet har blivit mörkgrått mosaikgolv från Höganäs (istället för vitt småkakligt) och väggarna har fått 15×15 cm kakel från samma tillverkare. Badrumsskåpet har åkt ut till förmån för en infälld spegel. Lysrörsbelysningen har bytts ut till förmån för en dubbelglödlampa designad Sigvard Bernadotte för Ifö. Duschdraperiet är  bort och istället sitter två duschväggar i helt transparent glas uppe. Tråkiga blandare från Mora har bytts ut mot FM Mattsson Garda med tillhörande takdusch. Alltsammans, mer eller minder, finansierat av bostadsrättsföreningen.

Ett stycke badrum. Ej klart.

Ett stycke badrum. Klart.

- Ett inbyggdt dagvattenrör, stuprör, i min vardagsrumsvägg har bytts ut. Det var ett jävla helvete. Väggen har sågats upp och först såg det ut som en bra ide att låta byggjobbarna skita i att fylla igen hålet utan i stället måla röret och har det fullt synligt. Fick dock rekommendationer om att det skulle låta för jäkligt de gånger det regnar och forsar vatten genom röret. Industrialiseringen av lägenheten fick sig därmed en törn.

Ett stycke stuprör i orange vägg.

- Köket har blåsts ut fullständigt. Detta ingick ej från brf:ens sida. I och med att det här inte finns något tätskikt som behöver bytas på samma sätt som i badrummen genomfördes arbetet så att köket lyftes ner medan stamen byttes. Jag valde dock att riva ut hela köket och bygga nytt när vi ändå var i gång. Orginalköket från 60-talet med massiva tråluckor åkte därmed, lite sorligt, ut. Men det var opraktiskt och inte som jag ville ha det egentligen.

Jag tänkte ett tag visa mig lagom manlig och riva köket själv. Lite motgång med att få ner överskåpen gjorde dock att jag valde att låta byggfirman göra detta. Ett lyckodrag visade det sig eftersom att ventilationsrören var tätade med asbest, något jag inte skulle ha tagit någon notis om och rivit på för glatta livet.

I vilket fall som helst bor det numera ett Ballingslöv-kök hemma hos med med inbyggda vitvaror från Siemens. Induktionshäll, formgjuten bänkskiva i vit Corian och en svart kökskran signerad Arne Jacobsen för Vola (jag är sugen på att länka hit istället bara för att den var hutlöst dyr här. Nu var den inte billig men jag slappa i alla fall femsiffriga priser.) tillsammans med orangefolierar glas i stället för kakel bakom bänken tilländar mitt livsverk. Golvet är samma plastmatta som låg där tidigare men som jag redan innan renoveringen målat högblank vit med världens bästa metallfärg. Golvet målades om ett par gånger till nu och är fullständigt klockrent. Bland det bästa jag har gjort till en kostnad av 250 kronor. I övrigt kostade köket mer än badrummet.

Ett stycke kök.

Missöden på vägen då? Jodå, de fanns.

Elen drogs fel i badrummet för handdukstorket. Som tur var märkte jag det i tid och slitsarna fick fräsas om.

Ett stort jack gjordes i mitt parkettgolv. Byttes ut och slipades om och skillnaden mot övriga golvet är nu mycket marginell. Ge solen några timmar blekning till och det är osynligt.

Mitt vattenlås till köket kom på villovägar på posten och ett nytt fick beställas från Danmark. Spännande telefonsamtal när byggledaren en tidig morgon ringar och bara ska kolla om jag hade varit och hämtat ut ett vattenlås på posten. Nej, det hade jag inte.

Det där jävla stupröret i väggen. Röret löpet från våning nio i huset ner till våning minus ett. Jag bor på våning sex. När röret byts öppnas väggen upp hela vägen. Jag kunde se till mina grannar och jag kunde se himlen. Lite kul kan tyckas. Mindre roligt är det när byggarbetarna tar helg och förlitar sig helt på herr Polhman. Inget regn i helgen inte! Jodå, det regnar och om man öppnar upp ett hål 40×40 cm stort på taket kommer det att regna in. Lägenheterna på våning nio, åtta och sju fick bryta upp sitt parketgolv. Till mig kom det som tur var inte så mycket vatten, det som kom lyckades täckpappen på golvet suga upp.

Väggen där stupröret finns har jag målat i en ganska speciell orange färg, kallad piripiri av Alcro minsann. När hålet har sats igen så målar byggbolaget om väggen. De ska ha credd för att de använde orange färg, mindre bra var att den inte var i närheten av samma kulör som övriga delen av väggen. Efter att ingenting har hänt på ett par veckor så köper jag egen färg som de får betala och måla om själv. Det blir super. Jag sätter upp tavlor och min tv på väggen. Möblerar tillbaka möbler och känner att snart är det över. Men icke. En eftermiddag har någon spacklat lite på väggen. Det är inte mycket men två små spackeldrag räcker väl för att förstöra hela väggen. Så förbannad har jag nog aldrig varit. Byggjobbarna målar om, flammigt. Jag målar om. Fortfarande flammigt. Orkar bara inte. Syns dock enbart om man ligger i min säng, så känner er oerhört speciella om ni får ligga där!

En nymålad, ej flammig, vägg med spackel.

Mer bilder på badrummet med kommentarer om vad som är vad finns här.

Och mer bilder på köket med kommentarer finns här.

Och för att sammanfatta. En hel del missöden, hantverkare är precis så jobbiga att ha att göra med som ryktet säger men stambyte är inte så farligt som det låter. Se bara till att inte bo i lägenheten men kom förbi varje dag och se till så att de som jobbar gör rätt!

I Berlin stötte jag på varumärket/butiken WMF. Lite Iittala/Gerorge Jensen/Design house Stockholm-inspirerat men mycket roligare eftersom att man inte sett allt överallt innan. Framför allt fastnade jag för WMF1 Kaffepadmaschine. En liten fyrkantig vit eller vart med inbyggd kopp som producerade utsökt kaffe. Precis så snyggt som det ska vara, inte jättepraktiskt eftersom att den inte gjorde några större mängder, men passade egentligen mig ganska bra som inte är någon jättestor kaffedrickare och som mycket hellre dricker gott kaffe än mycket kaffe.

Tyvärr blev det inget inköp på plats men inget hindrar mig ju från att köpa den på nätet. För någonstans i butik i Sverige har jag inte sett den.

Ok. Nu kan alla som vill slippa de där sista minutrarna på jobbet eller helt tröttnat på semestern vara smakråd till mitt kommande glasögonköp.
Kolla in en och annan bild här.

För min del blev det ett fysiskt Berlinfynd som fick följa med hem. En mörkbrun mindre väska från tyska Jost i skinn. Lagom stor för en netbook och en liten kamera. Butik i Hackeschen Höfe.

Fler bilder finns här.

Karl Marx Buchladen, Karl Marx Allee. Idag arkitektkontor med orginalinredningen kvar. Snyggt är bara förnamnet!

Nu ska jag göra ett seriöst försöka att samla detta, säkerligen tillsammans med en och annan bild. Samtidigt är ju förhoppningen att få upp den här domänen på Google igen, en obefintlig uppdateringsfrekvens har tragiskt nog gjort att den just nu ligger på 14:e plats. Det duger inte.