Inser att jag börjar tycka illa om allt mer saker. Senast i raden är det fruktfat. Jag gillar frukt men tycker det ligger något anskrämligt över fruktfat.

Andra saker jag ogillar just nu:
- människor som går långsamt alternativt jobbar långsamt.
- snö. Efter en långdragen vinter som verkar hålla i sig ett bra tag till börjar jag även ogilla människor som gillar snö.
- årsbesked. Varför i helvete måste allt skickas ut på papper? Kan ni inte skicka ett sms istället? Överlag börjar jag känna ett allt större förakt mot papper. Funderar på att börja vägra läsa böcker som enbart finns på papper.
- jeans. Ingen nyhet. Jag ogillar jeans skarpt men använder det ändå. Stundtals ogillar jag mig själv för detta. Men jag ogillar ännu mer när andra människor har jeans.

Jag är mycket osäker på varför jag just nu kände ett behov av att berätta detta. Imorgon ska jag förövrigt klippa mig. Det var dags, de senaste veckorna har jag kunnat ha tofs. Jag passar inte i tofs. I övrigt mår jag finfint förutom att jag är lite nedstämd för att det mesta talar för att vänsterblocket vinner valet i höst. Det kan inte komma något gott ur det.

Antalet butiksrån ökar SVT:s nyheter. Kicken och pengarna är rånarna ute efter. De som genomförde det så kallade helikopterrånet fick antagligen både. Rånet var som hämtat ur en actionfilm, hur stort bytet blev har ingen ännu riktigt kommit fram till. Ett par är gripna men rånet är långt i från utklarat.

Varje gång ett större rån genomförs, framför allt de mot värdetransporter och värdedepåer, kan jag inte låta bli att fundera över varför vi fortfarande håller på med fysiska pengar.

Kicken för rånarna räcker inte, skulle pengarna inte finnas där skulle mer eller mindre alla rån försvinna kan jag tänka mig. Rånrisken mot butiker och banker skulle minska avsevärt. Alla pengar som läggs på säkerhet skulle kunna investeras på bättre sätt för att öka vinsterna för företagen.

Fysiska pengar ger också möjligheten att fuska. Svarta pengar är nästan alltid fysiska pengar. Alla som har jobbat på krogen eller på ett uteställe, eller i en mindre butik eller inom taxinäringen vet hur mycket svarta pengar som aldrig redovisas som är i omlopp. Butiker och restauranger som inte tar kort har jag alltid en sämre inställning till, både för att de försvårar för mig som kund och för att de gör det enklare att göra svarta affärer, även om de inte gör det.

I mina ögon är det solklart att färre fysiska mynt och sedlar i omlopp skulle minska brottsligheten, både våldsbrott som rån och ekonomisk brottslighet som skattebrott.

Vi har också omfattande kostnader knutna till fysiska pengar. Kontanthanteringen för butiker och affärer kostar pengar, bankerna hantering av kontanter kostar pengar. Till detta kommer även tillverkningen av pengar. Riskbanken rapporterade nyligen att svenskarna har runt 3,6 miljarder kronor liggandes i småpengar hemma. Att vi samlar på oss mynt i burkar och lådor hemma innebär att Riksbanken tvingas prägla nya mynt för att kontantsamhället ska fungera. Detta innebär en tillverkningskostnad men även att metallråvaror går åt, i Sveriges fall används till största delen kopparnickelmynt. Vill man hårddra det innebär pengatillverkning inte speciellt miljövänligt eller långsiktigt tänk.

Därför blir jag inte speciellt imponerad eller glad när jag nås av att Riksbanken under hösten ska presentera nya valörer för den svenska kronan. Både ett nytt mynt, 2-kronan, och en sedel, 200-kronor, är starka kandidater. Det enda jag kan tänka är varför? VARFÖR? Jag har aldrig känt något speciellt stort behov av någon av dessa, aldrig känt att “fasiken nu skulle jag ha en tvåkrona och en tvåhundrasedel för att betala min nota på 202 kronor för det är förbaskat jobbigt med två enkronor och två hundralappar” (självklart skulle jag betala med kort så händelsen är helt hypotetisk).

För att folk ska se och känna skillnad på pengarna skulle jag bli mycket förvånad om dessa mynt och sedlar skulle ha samma format som några befintliga sedlar eller mynt. Utan att ha några belägg för det kan jag bara tänka mig vad det innebär att anpassa alla automater där kontanter ska användas för två nya valörer.

Det har gjorts försöka att digitalisera även våra småpengar, cash-kortet kommer säkert många i håg. Försöket var inte allt för framgångsrikt, i mina ögon mycket därför att få handlare och butiker valde att hantera korten. Men i dag finns nya möjligheter till mikrobetalningar genom våra mobiltelefoner, som är ett utmärkt komplement till kredit- och betalkort. Med internetbank och telefonbank är det inte heller några problem att snabbt och smärtfritt göra överföringar mellan privata konton de gånger det behövs.

Jag förstår helt enkelt inte varför vi fortfarande har så mycket kontanter runt omkring oss. Kan någon förklara för mig?

Jag har slutat mitt jobb som reporter på Dagens Media och är nu inne på min tredje semestervecka. Vad har jag då gjort under den tiden? Jo, inte mycket. En svensexa, ett bröllop, ett besök i Prag, omdragna kablar och champagnedrickande. Jag har börjat titta på nya lägenheter och funderar på att flytta. Ungefär.

Svensexan var kul. Bröllopet var kul och fint. Prag var kul, fint och kallt. Champagnen var kul fin och kall även den. Kabeldragningarna ska jag inte orda om vilken eufori de skapade. Snart ska jag skriva något djupt om sociala medier och kön istället. Det tycker marknaden om.

Bilder från livet mellan två jobb finns på olaeriksson.se/foto. På måndag börjar verkligheten leva även för mig.

Jag hade i kväll förmånen att få bevittna generalrepetitionen av Killinggängets uppsättning på Dramaten. Imorgon är det premiär på riktigt men även ikväll gick allt som det ska tror jag. Inga avbrott eller synliga missar.

Det finns mycket att säga om pjäsen. Mycket lite har läckt ut innan och media har inte fått se eller skriva om pjäsen på förhand. Det lilla som berättats stämmer dock. Maskinen finns med och mansön är central. Så är även faxen, och så som Andres Lokko så vist säger

“Det är faxen som skiljer oss från djuren. Det är mänskligt att faxa.”

Den som väntar sig en humoristisk skrattfest på två timmer och femtio minuter i stil med Nile City kommer bli besviken. Killinggänget på Dramaten är, kanske naturligt, mest lik Fyra nyanser av brunt bland de tidigare alstrena. Humorn finns givetvis med genomgående och ibland är det extremt mycket skratt i salongen, både tack vare välskrivna skämt men också för att många säkerligen har referenser till tidigare grejer från gruppen. Adoptivpäronen, Fugelsang, Vuxna män som gör saker tillsammans, Hardy Nilsson och roddarna från Percy Nilegårds uppträdande i ishallen finns med, i alla fall i mitt huvud.

Men pjäsen visar inte bara att killarna kan skriva humor, de visar också att de kan skriva ett djupare manus som håller i två timmar och 50 minuter på dramatens scen. Skådespelarinsatserna är bra där Johan Rheborg visar att han är den som behärskar yrket bäst när det kommer att gå utanför den rena humorn. Men även Martin Luuk imponerar och det är nästan lite besvikelse i kroppen över att han inte funnits med framför kamera i tidigare grejer. Flera av mina vänner har innan sagt åt mig att inte berätta något om handlingen så det gör jag inte utan uppmanar er bara att gå och se pjäsen!

Spotify, denna nästan över allt älskade musiktjänst. Jag har kört tjänsten i drygt ett år, några månader innan den publika betan lyckades jag tigga till mig en invite av företagets pr-chef. Sedan dess mitt systematiska nedladdande av musik blivit obefintligt. Fortfarande laddar jag ner en del dj-set, mashups, bootlegs och b-sidor som aldrig kommer komma ut i vare sig skivhandlen eller till Spotify. Men i stort tillfredställer tjänsten mitt musikbehov, även om en hel del saknas rent innehållsmässigt (Jag saknar fortfarande runt 30 procent av innehållet i mina spellistor sedan förra hösten när mycket försvann, som värst var nog 75 procent borta). Men även om vi bortser från den innehållsliva aspekten, där jag får inse att Drumcode-tolvor och oabskyra acid-släpp från mitten av 90-talet inte kommer att dyka, finns det en del saker som skulle göra tjänsten mer perfekt.

Först och främst rekommenderar jag betaltjänsten. Inte för att använda Spotify i mobilen, där passar BBC Radio 1 Essential mix från 2001 mycket bättre, och inte heller för att slippa reklamen utan för att 320 kbps kodningen är klart bättre än 160 som gäller i gratisvarianten.

Men sedan, fixa detta Spotify-människor:

- en trädstruktur för spellistorna. När listorna börjar växa till sig i antal är det odugligt att sortera dem som det fungerar nu!

- en bättre radiofunktion. Idag är den fullständigt oanvändbar. Kategorierna som finns är alldeles för stora och icke-nischade och musiken är fullkommligt feltaggad. “Techno” är den kategori som på pappret tilltalar mig mest men tyvärr är mycket lite av innehållet techno. Här blandas ATB med Scooter och E-type. Inte vad jag är ute efter. Alls. Detta leder in oss på nästa punkt…

- taggning av musik. Låt användarna tagga låtarna från en omfattande lista av musikstilar. Den tag/musikkategori som en låt fått flest gånger får låten. Även detta leder oss vidare…

- bättre rekommendationer av musik jag borde gilla. Last.fm vet hur det ska fungera. Spotify vet det inte. “Artist you may like”-funktionen på hemskärmen är alldeles för begränsad och tyvärr ofta ganska felaktig. Det är mycket sällan det är något där som jag är sugen på att klicka på. Här skulle även topplistorna kunna byggas ut. För mig är det fullständigt ointressant att veta att Michael Jackson och Coldplay är mest lyssnade. Det är musikgenres och artister som är fullständigt likgiltiga för mig. Ge mig topplistor inom olika musikkategorier! Detta bygger givetvis på att ovanstående punkter blir bättre.

- fler sökningar än fem borde kunna sparas. Obegränsat antal använda sökbegrepp borde inte vara några problem att spara.

Ovanstående skulle berika mitt musikliv något oerhört och känns inte speciellt osannlikt att det borde kunna inträffa. Sedan finns det andra saker som känns mer som önsketänkande. Till exempel att kunna integrera sin lokalt sparade mp3-filer i Spotifys listor. Jag förstår att skivbolagen inte tillåter detta, men att få in mitt lokala arkiv i mina spellistor och kunna göra allt sökbart och spelbart genom Spotifys gränssnitt vore underbart.

Ja, så är det. Efter ganska precis 2,5 år på Dagens Media så har jag sagt upp mig. Det har varit 2,5 oerhört spännande år och jag känner mig priviligerad som fått göra det jag har gjort.

Under den här tiden har jag fått jobba med otroligt trevliga och duktiga medarbetare. Jag tror inte att jag kommer att komma till någon ny arbetsplats där man får skratta så mycket åt så mycket sjuka kommentarer som på Dagens Media. Arbetsmässigt började jag som heltidsarbetande reporter och skrev frå början en hel del om digitala medier. Sista året har jag redaktörat hela vårt innehåll runt digitala medier. Jag har skrivit mindre och mindre för papperstidningen och koncentrerat mig mer på webben, både som skrivande journalist men också med utveckling. Jag har fått vara med och skissa fram en ny sajt, lansera en ny sajt och svära över en ny sajt som inte fungerar som jag vill. Precis som det ska vara med andra ord.

Att få jobba ett antal år på Dagens Media i dessa tider med inriktning mot vad digitaliseringen innebär för våra medier och företagen som använder medier för att kommunicera sina budskap har i sig också varit otroligt roligt. Jag har fått ha Facebook och Twitter som arbetsredskap. Jag har fått läsa bloggar och blogga på arbetstid. När sociala medier och webben i stort har exploderat som kommunikationskanal och alla har snackat om det överallt har det känts speciellt att ha det som en stor del av jobbet. Men det är någonstans här som min frustration också har växt till sig. I mitt jobb har jag skrivit om hur digitaliseringen, webben, mobilen och allt som hör till påverkar människors och företags kommunikation, men jag har aldrig fått jobba med allt det här på riktigt. Det har aldrig varit hands on utan jag har bara fått återge hur andra jobbar med webben.

Det här hoppas jag ändra på framöver. Mina gamla lärare på JMK kommer inte kunna se mig i ögonen längre men min nästa arbetsplats blir på en marknadsavdelning. Jag kommer under höstan ta plats i teamet som jobbar med Com Hems kommunikation i digitala medier. Jag tar ett steg bort från journalistiken på en tidningsredaktion men kommer fortfarande ha titeln redaktör. Jag kommer fortsätta att skriva i stor utsträckning men på ett annat sätt. Kanske kommer den där kvällskursen i copy på Forsbergs väl till hands nu…

Jag kommer fortsätta att jobba med media och marknadsföring men ur ett annat perspektiv. Jag tar steget från en produkt som har ett stort problem i att affärsmodellerna inte håller längre. (Nu syftar jag inte på Dagens Media som levererat svarta siffror under hela min tid på tidningen, utan på tidningar och nyhetsprodukter i stort) till en produkt som inte går att få gratis eller piratkopiera, infrastrukturen i form av tv och bredband. Men jag är glad att komma till en verksamhet som är i nära kommunikation med den förra och jag kommer med stor nyfikenhet fortsätta följa medieutvecklingen. Jag kommer att fortsätta läsa Dagens Media, både på pappret och på webben, men nu istället som marknadsförare och inte som medarbetare.

Den stora fördelen med att jobba som journalist är att man träffar oerhört många intressanta personer. Det är få förunnat att ha som jobb att ställa, ibland jobbiga eller dumma, frågor till andra och nästan kunna kräva ett svar tillbaka. Jag har träffat oerhört många trevliga, tillmötesgående och intressanta människor under de här åren. Jag har fått grotta ner mig i ett område som många andra fascineras av. Jag har träffat de flesta höjdare i mediabranschen, jag har fått dricka gratischampagne mer än en gång. Jag kommer fortsätta hänga på mingel och branschtillställningar och jag kommer fortsätta använda sociala medier för att ta del av alla andra smarta tanka och idéer om hur kommunikation egentligen ska gå till.  Jag hoppas fortsätta ha en bra och givande kontakt med många av de som jag lärt känna under den här tiden. Jag tänker helt enkelt fortsätta att vara en del av ankdammen så gott det går.

En sväng till Visby för att fira en födelsedag. Trevligt att se Visby utan konstant rosévinsdimma, pr-konsulter och en ständig jakt efter att luska ut vem som hånglar med vem. Alltså så som det fungerar under politikerveckan i Almedalen. Nu var Vinäger stängt och det gick utan problem att få bord på Donners och Friheten. Jag slår vad om att de serverade bättre mat nu också.

Mer bilder här.

Efter att ha provat sex olika par nya glasögon blev det dem jag fastnade för först. Lite grönbruna transparenta och inte allt för stora. Lagom mycket media från Dior Homme, samma som förra gången. Nummer tre.

Den som tröttnat på champagne och vill testa något nytt bör absolut snegla på Sav. Svensktillverkat mousserande, torrt vi från 2007. Jag kan inte säga att jag vet hur björksav smakar men Sav har i vilket fall en nötig, kanske något träig frisk smak. Fina bubblor. Passar bra till hemmagjord sushi. 7788 på Bolaget, 329 kronor. Finns tyvärr i få butiker, Regeringsgatan i Stockholm har den i alla fall hemma. Prova!

Rosettskruv som sitter rakt!

Idag klockan tio (i tid!) kom en hantverkare och fixade en av de fyra rosettskruvarna som håller fast min infällda spegel i badrummet. Efter detta betalade jag den sista fakturan till byggbolaget och anser nu faktiskt att stambytet/renoveringen är klar! Det tog ungefär fem månader varav nästan tre då det gällade att bo på annan plats.

Vad har gjorts?

- Badrummet har blåsts ut totalt, till- och frånvattenrör samt avloppstam har bytts ut. Golvvärme har lagts in, golvet har blivit mörkgrått mosaikgolv från Höganäs (istället för vitt småkakligt) och väggarna har fått 15×15 cm kakel från samma tillverkare. Badrumsskåpet har åkt ut till förmån för en infälld spegel. Lysrörsbelysningen har bytts ut till förmån för en dubbelglödlampa designad Sigvard Bernadotte för Ifö. Duschdraperiet är  bort och istället sitter två duschväggar i helt transparent glas uppe. Tråkiga blandare från Mora har bytts ut mot FM Mattsson Garda med tillhörande takdusch. Alltsammans, mer eller minder, finansierat av bostadsrättsföreningen.

Ett stycke badrum. Ej klart.

Ett stycke badrum. Klart.

- Ett inbyggdt dagvattenrör, stuprör, i min vardagsrumsvägg har bytts ut. Det var ett jävla helvete. Väggen har sågats upp och först såg det ut som en bra ide att låta byggjobbarna skita i att fylla igen hålet utan i stället måla röret och har det fullt synligt. Fick dock rekommendationer om att det skulle låta för jäkligt de gånger det regnar och forsar vatten genom röret. Industrialiseringen av lägenheten fick sig därmed en törn.

Ett stycke stuprör i orange vägg.

- Köket har blåsts ut fullständigt. Detta ingick ej från brf:ens sida. I och med att det här inte finns något tätskikt som behöver bytas på samma sätt som i badrummen genomfördes arbetet så att köket lyftes ner medan stamen byttes. Jag valde dock att riva ut hela köket och bygga nytt när vi ändå var i gång. Orginalköket från 60-talet med massiva tråluckor åkte därmed, lite sorligt, ut. Men det var opraktiskt och inte som jag ville ha det egentligen.

Jag tänkte ett tag visa mig lagom manlig och riva köket själv. Lite motgång med att få ner överskåpen gjorde dock att jag valde att låta byggfirman göra detta. Ett lyckodrag visade det sig eftersom att ventilationsrören var tätade med asbest, något jag inte skulle ha tagit någon notis om och rivit på för glatta livet.

I vilket fall som helst bor det numera ett Ballingslöv-kök hemma hos med med inbyggda vitvaror från Siemens. Induktionshäll, formgjuten bänkskiva i vit Corian och en svart kökskran signerad Arne Jacobsen för Vola (jag är sugen på att länka hit istället bara för att den var hutlöst dyr här. Nu var den inte billig men jag slappa i alla fall femsiffriga priser.) tillsammans med orangefolierar glas i stället för kakel bakom bänken tilländar mitt livsverk. Golvet är samma plastmatta som låg där tidigare men som jag redan innan renoveringen målat högblank vit med världens bästa metallfärg. Golvet målades om ett par gånger till nu och är fullständigt klockrent. Bland det bästa jag har gjort till en kostnad av 250 kronor. I övrigt kostade köket mer än badrummet.

Ett stycke kök.

Missöden på vägen då? Jodå, de fanns.

Elen drogs fel i badrummet för handdukstorket. Som tur var märkte jag det i tid och slitsarna fick fräsas om.

Ett stort jack gjordes i mitt parkettgolv. Byttes ut och slipades om och skillnaden mot övriga golvet är nu mycket marginell. Ge solen några timmar blekning till och det är osynligt.

Mitt vattenlås till köket kom på villovägar på posten och ett nytt fick beställas från Danmark. Spännande telefonsamtal när byggledaren en tidig morgon ringar och bara ska kolla om jag hade varit och hämtat ut ett vattenlås på posten. Nej, det hade jag inte.

Det där jävla stupröret i väggen. Röret löpet från våning nio i huset ner till våning minus ett. Jag bor på våning sex. När röret byts öppnas väggen upp hela vägen. Jag kunde se till mina grannar och jag kunde se himlen. Lite kul kan tyckas. Mindre roligt är det när byggarbetarna tar helg och förlitar sig helt på herr Polhman. Inget regn i helgen inte! Jodå, det regnar och om man öppnar upp ett hål 40×40 cm stort på taket kommer det att regna in. Lägenheterna på våning nio, åtta och sju fick bryta upp sitt parketgolv. Till mig kom det som tur var inte så mycket vatten, det som kom lyckades täckpappen på golvet suga upp.

Väggen där stupröret finns har jag målat i en ganska speciell orange färg, kallad piripiri av Alcro minsann. När hålet har sats igen så målar byggbolaget om väggen. De ska ha credd för att de använde orange färg, mindre bra var att den inte var i närheten av samma kulör som övriga delen av väggen. Efter att ingenting har hänt på ett par veckor så köper jag egen färg som de får betala och måla om själv. Det blir super. Jag sätter upp tavlor och min tv på väggen. Möblerar tillbaka möbler och känner att snart är det över. Men icke. En eftermiddag har någon spacklat lite på väggen. Det är inte mycket men två små spackeldrag räcker väl för att förstöra hela väggen. Så förbannad har jag nog aldrig varit. Byggjobbarna målar om, flammigt. Jag målar om. Fortfarande flammigt. Orkar bara inte. Syns dock enbart om man ligger i min säng, så känner er oerhört speciella om ni får ligga där!

En nymålad, ej flammig, vägg med spackel.

Mer bilder på badrummet med kommentarer om vad som är vad finns här.

Och mer bilder på köket med kommentarer finns här.

Och för att sammanfatta. En hel del missöden, hantverkare är precis så jobbiga att ha att göra med som ryktet säger men stambyte är inte så farligt som det låter. Se bara till att inte bo i lägenheten men kom förbi varje dag och se till så att de som jobbar gör rätt!

Deepeds post om bloggmobbing har diskuterats flitigt på framför allt Twitter idag. Jag har svårt att tycka något annat än att de inlänkade filmerna är roliga. Framför allt den första från Mogis. Inlägget går dock att tolka som översitteri från vit medelålders man mot unga tjejer. Jag kan förstå kritiken som yttras samtidigt som Deeped skriver inlägget med en ironisk distans och en efterföljande förklarande post. I vilket fall som helst kände jag ett behov av att kommentera mer utförligt än vad jag gjorde till bloggposten. Det var också tänkt att det här inlägget skulle skrivas på min jobblogg men inloggningen dit fungerar givetvis inte.

Modebloggar har nästan blivit något av ett skällsord. Det har också blivit ett samlingsord för unga människors livsstilsbloggande, även om det inte alltid är mode som är prioritet ett. Modebloggarna, om jag får kalla dem det för enkelhetens skull, är i majoritet i den svenska bloggosfären (i övriga Norden är fenomentet modebloggar inte i närheten av lika stort som i Sverige har flera mediebyråkonsulter som jobbar på nordisk basis påpekat för mig) och de är i många fall de som får stå som representanter för hela bloggosfären. Vilket givetvis är felaktigt och skapar en inte helt rättvis bild av vad bloggar är och kan vara.

Innehållet i många modebloggar och livsstilsbloggar skrivna av unga tjejer (killarna lysar fortfarande med sin frånvaro) har inget värde för mig, jag ingår helt enkelt inte i målgruppen, men med tanke på den trafik många visar upp så har de ett värde för andra.

Trots detta går det givetivs att ha en avståndstagande åsikt om innehållet i bloggarna, till exempel så är nivån på videoinläggen som Deeped länkar in skrämmande låg. Personerna i fråga ger inget direkt klipskt uttryck. Framför allt inte om man studerar dem i en ofta elitistiska mediakontext som många mediabloggare gärna gör. Men jag skulle vilja säga att nivån på inläggen inte har någonting att göra med vilket kön personerna i fråga har eller att innehållet presenteras i en form som kallas blogg. Jag skulle istället vilja säga att mycket, nära allt, ligger i åldern. Mycket mode/livsstilsbloggar skrivs att personer som är en bra bit under 20 år, många är inte ens myndiga.

Många som kritiserar dagens unga bloggare var nog inte ens själva i närheten av att producera något för en större massa när de var i 15-årsåldern. Tänker jag tillbaka på vad jag gjorde i den åldren så producerade jag men det var nästan uteslutande “skräp”. Jag gjorde skoltidningar med Clipart-bilder, stavfel och urtråkiga pubertala skämt. Jag spelade in videofilmer utan syfte eller handling på fullstora VHS-kassetter. Det funkade då till den målgruppen det var tänkt, men det fanns säkerligen en och annan vuxen som undrade vad fan ungdomarna sysslade med när de la timme efter timme på att kartlägga vem som hånglade med vem på högstadieskolan för att sedan trycka det i en “tidning”.

Jag är tillräckligt ung för att ha haft privilegiet att mer eller mindre växa upp med datorer närvarande i skolan och hemmet under hela min skoltid. Däremot är jag för gammal för at ha växt upp med internet. Det är jag avundsjuk på att dagens ungdomar gör. De 15 åringar som idag producerar dagliga inlägg om vad de har på sig kan webben och internet oerhört mycket bättre än vad jag kunde innan jag var 20.

Det går att skratta åt mycket som produceras på nätet i dag men jag är oerhört glad att det produceras, att allt och alla uppmuntras att ta till sig tekniken, vad de än använder den till inom lagens ramar. Vänta några år så är dagens outfit utbytt mot makroekonomiska analyser av den indiska ekonomin. Eller något liknande.

Efter ett par år utan någon kameraångest slog den till i början av sommaren igen. Anledningen av att jag knappt fotat en bild privat i år. Givetvis går det skylla all denna ickefotografering på att jag inte har rätt teknik i väskorna.

Jag vet inte om det blivit bättre men sedan en månad tillbaka är en av kamerorna utbytt. En Ricoh GR Digital II Har blivit en Panasonic LX3. Båda två är vad som populärt brukar kallas proffs- eller entusiastpocketkameror. Ricohen har en fast 28/2.8 som har riktigt bra optiska egenskaper. Kameran är liten och smidig och har alla tänkbara manuella inställningar. Men den är aningen seg och brusar sönder redan på iso 400. Sedan kändes en fast 28:a begränsande trots att jag nästan bara kör fast på systemkameran numera.

Istället blev det således en Panasonic LX3. Samma manuella inställningsmöjligheter som Ricohn men med 24-60/2.0-2,8 framför sensorn istället. Fyra millimeter mer vidvinkel är guld och det är nästan uteslutande här jag befinner mig men i en del lägen är det oerhört skönt att kameran kan smyga upp till 60 mm också.

I övrigt ligger byggkvaliteten något efter Ricohn, även om Panasonicen också är välbyggd. Programratten på den senare flyttar sig alltid ur läge om kameran förvarats i fickan vilket är irriterande. Bildkvaliteten är bättre än Ricohn. Bättre och fylligare färger (med både inställda på normal färghantering/mättnad), bruset är lägre och ljusstyrka på objektivet gör att jag hittills inte så ofta har behövt vandra uppåt på iso-skalan. När iso och buset drar i väg uppåt är det dock en bra idé att gå över till svartvitt direkt i kameran. Mycket fina bilder med filmiskt brus/korn! Klart bättre än Ricohn! Bilder finns i mitt album från Berlin eller Örebro med omnejd. Alla bilder i dessa två album är tagna med LX3:an.

Bra automatiska vitblansering och en autofokus som ligger mycket bra till för att vara en kompaktkamera. Den är tillräckligt liten för att gå ner i kavajfickan (Utan tillbehör det vill säga. Jag fick med en extern sökare samt en filteradapter för 46 mm filter till kameran, båda grejerna har jag avyttrat. Med grejerna på försvinner smidigheten helt.). Kameran är dock för stor för att “alltid” kunna följa med. Det är dock mer eller mindre alla kameror på marknaden så här är man fortfarande förpassad till den fortfarande alltid lika genomusla mobilkameran…

Jag kan inte annat än att rekommendera kameran till de som vill ha något mer än bara möjlighet att titta och trycka. Ljusstyrkan tror jag inte någon annan kompaktkamera på markanden slår.

Bytet känns helt rätt men kameraångesten finns fortfarande kvar. Frågan är om min Canon 5D ska få stryka på foten för en Olympus Pen EP-1 (eller liknande från Panasonic, kanske GF1:an om den nu är på riktigt, som verkar vara en LX3 i systemutförande mer eller mindre). Det jag vill åt är smidigheten i 4/3-systemet men jag vet fortfarande inte hur mycket i bildkvalitet jag måste göra avkall på för att byta.

Jag har kört Canon sedan EOS 10D dök upp på marknaden. Jag plockade ut min första i september 2003 och var under ett par år tämligen ensam i bekantskapskretsen med en digital systemkamera. Sedan dess har det blivit en till EOS 10D, en EOS 1D markI, en EOS 1D markII och en EOS 5D. I optikväg har jag hunnut avverka Canon 28-135/3.5-5.6 IS, Sigma 24-70/2.8, Sigma 70-200/2,8, Canon 50/1,8, Canon 16-35/2.8L, Sigma 14/2.8, Canon 70-200/2.8L IS, Canon 35/2, Canon 24-70/2.8, Sigma 20/1.8 och Canon 50/1.4. Jag tror inte jag har glömt något och numera är det “bara” de tre sista som finns kvar i kameraväskan. Nu är frågan om de tillsammans med kameran och allt lull-lull ska bort till förmån för något annat. Anledningen är att jag knappt använder grejerna. Kameran och optiken tar underbara bilder men grejerna är för stora för att jag ska orka bära med mig grejerna speciellt ofta. Med undantag av lite tjaffsbilder här hemma och en del jobbgrejer har jag använt kamera en gång i år. Det är fan inte okej! En snygg liten Pen hägrar runt hörnet, jag är dock inte säker ännu om det kommer bli för stora avkall på kvaliteten. När man lever till tämligen smärtfritt liv utan någom större ångest eller problem så är det bra att man enkelt kan skapa egna grejer att ligga sömnlös över på nätterna…

Det här känns nästan som gamla tider, då jag vek en större del av min vardag åt kameror genom att både fotografera och testa kameror för M3. Har för mig att det var en bit över hundra kameror jag betade mig igenom under de där åren. Onekligen lite sugen igen. Var var i alla fall enklare att bestämma sig då man kunde ha varenda kamera hemma för test i någon vecka innan man bestämde sig!

I Berlin stötte jag på varumärket/butiken WMF. Lite Iittala/Gerorge Jensen/Design house Stockholm-inspirerat men mycket roligare eftersom att man inte sett allt överallt innan. Framför allt fastnade jag för WMF1 Kaffepadmaschine. En liten fyrkantig vit eller vart med inbyggd kopp som producerade utsökt kaffe. Precis så snyggt som det ska vara, inte jättepraktiskt eftersom att den inte gjorde några större mängder, men passade egentligen mig ganska bra som inte är någon jättestor kaffedrickare och som mycket hellre dricker gott kaffe än mycket kaffe.

Tyvärr blev det inget inköp på plats men inget hindrar mig ju från att köpa den på nätet. För någonstans i butik i Sverige har jag inte sett den.

Ok. Nu kan alla som vill slippa de där sista minutrarna på jobbet eller helt tröttnat på semestern vara smakråd till mitt kommande glasögonköp.
Kolla in en och annan bild här.

För min del blev det ett fysiskt Berlinfynd som fick följa med hem. En mörkbrun mindre väska från tyska Jost i skinn. Lagom stor för en netbook och en liten kamera. Butik i Hackeschen Höfe.

Slutet av förra veckan spenderades med trevligt sällskap i Berlin. Det var precis sju år sedan sist och det har onekligen hänt en hel del. Den här gången var det dock lungt och städat utan någon tysk techno, förhoppningsvis mer av den varan i höst. Området runt Hackescher Markt kommer i vilket fall besökas igen!

Fler bilder finns här.

Karl Marx Buchladen, Karl Marx Allee. Idag arkitektkontor med orginalinredningen kvar. Snyggt är bara förnamnet!

Jag vet inte hur många bloggar jag startat genom åren. De flesta dömda att misslyckas redan från start, de flesta halvanonyma utan något som helst mål. Jag skriver stora delar av dagarna på mitt jobb och jag har privilegiet att delvis ha som jobb att blogga. Men ibland dyker det upp tankar utanför jobbet som jag vill uttrycka.

Nu ska jag göra ett seriöst försöka att samla detta, säkerligen tillsammans med en och annan bild. Samtidigt är ju förhoppningen att få upp den här domänen på Google igen, en obefintlig uppdateringsfrekvens har tragiskt nog gjort att den just nu ligger på 14:e plats. Det duger inte.